Nej, nu orkar inte jag mer!!
Att varje morgon bygga upp fasaden, försöka göra den så bra såmöjligt. Gå till skolan, vara på topp, le, skratta, hänga med och prestera vad som förväntas av en på lektionerna.
Alltid vara den lilla söta snälla flickan som aldrig gör en fluga för när, som alltid ställer upp och som aldrig säger NEJ, NU RÄCKER DET!
Jag orkar inte hålla fasaden uppe mycket längre, alla tror att bara för att jag visar en glad och bra sida så tror ni att jag inte är sårbar, att jag inte behöver lite push och lite snälla komentarer då och då. Det räcker med så JÄVLA lite! Ingen ser det, ingen märker men jag måste gå och bära runt på det varje jävla dag!

Det skulle vara så skönt att veta säkert, att om jag faller så finns det någon där som fångar upp mig igen, får mig på fötter. Det behöver inte vara många, räcker med en, som i vilket fall som helst finns där.

Jag har min älskade Emma och hon är helt perfekt. Hon ger mig varje dag uppmuntran att fortsätta vara jag och att jag är perfekt som jag är. Hon finns där, dag som natt. Även om hon inte svara på ett sms så vet jag att hon finns där, för varje gång jag möter henne så ger hon mig komentarer som "Vad söt du är idag!" eller "Åhh vad jag har saknat dig, vad skönt att se dig nu äntligen!!". Hon slutar aldrig så jag vet att hon är där för mig varje dag som natt. 24/7, alltid! Always and forever!

Det finns dagar då fasaden inte behövs, då livet är perfekt och jag inte behöver spela någon annan, eller iallafall plocka fram ett annat beteende. Andra dagar är jag inne på sista kvarten och jag känner att snart brakar det ihop. Oftast lyckas jag fånga upp det. Hålla in gråten och den irriterade Emilia. Oftast funkar det men ibland kommer det, en matte lektion då tårarna faller i tysthet ner i skrivboken och jag lyckas rädda fasaden genom att snabbt torka bort tårarna och vända blad.


"There is a day when you realize that you're not just a survivor, you're a worrior"