Ni vet ju min dröm att komma in på Norrköpings fotbollsgymnasium, i helgen så började jag tänka på det.
Att gå där skulel ju innebära en flytt, jag skulle väl bara träffa mig föräldrar ett par gånger per år. Såklart så har jag vart medveten om det hela tiden, ända sen jag tittade på deras hemsida för första gången. Men jag har alltid tänkt att jag ska ju inte dit än, om jag då skulle komma in så skulle det innebära att jag skulle flytta när jag är 16-17 någonting. Och det slog mig nu att det är fan inte så långt kvar...Jag fyller 14 om 1 månad och 1 dag och då är det liksom bara 2-3 år kvar tills det blir aktuellt och i det här fallet är det ju inte alls lång tid.

Alltså jag känner mig själv så pass väl att om jag skulle komma in så skulle ingenting hindra mig från att åka dit och ingeting skulle få mig att hoppa av men om jag ska gå och sakna mig föräldrar och vara lesdsen och deprimerad i 3 år så finns det ju ingen chans att jag skulle kunna fokusera på mina studier samtidigt som jag spelar fotboll och tränar i stort sätt varje dag, jag skulle ju inte kunna fokusera på fotbollen heller och då undrar jag om det är värt det...
Drömmen finns fortfarande kvar, när jag tränkt en tanke finns det nästan ingenting som kan göra så att jag ska byta tankegång. Jag ska söka in till De Geer, såklart, sen är det bara att böna och be för att jag är redo för det.

Men hoppa av...NEJ, inte en chans. Malin Moström kom in på Borås fotbollsgymnasium och åkte hem efter bara några veckor och jag har så svårt att förstå varför, visst det ordnade sig för henne och hon är en av sveriges bästa damfotbollsspelare genom tiderna, men just det att hon knappt gav det en chans är jag innombords ganska besviken på. Hon sa i en intevju att "Det var inget för henne", men hur fan vet man det efter bara ett par veckor!?

Nej, Malin kommer alltid vara min stora förebild och idol men just det har jag så svårt att förstå och leva mig in i.

Jag kommer alltid kämpa för att "slå" henne och den dag jag får "Diamantbollen" kommer vara den bästa dagen i mitt liv, eller ja, en av dom iallafall. Den dag jag gifter mig (om jag gör det) eller den dagen jag får barn eller adotperar ett (om jag gör något av det) kommer ju också betyda världen för mig, absolut.

Men tänk vad lyckligt lottad jag är...Jag har hittat den sak i livet som gör mig lycklig. Jag kan gå ut på gatan med brorsan och köra streetfotboll, jag kan spela med klasskompisarna i skolan, jag kan spela med mitt lag, ja, så fort jag får spela så är jag lycklig och och alla problem går ur världen och jag är On top of the world <3