skratta!
GoDMorgon!
Jag älskar att ha sov morgon!, eller det behöver inte alls vara till lunch-tid eller så men att börja skolan kl 9 är ren lyx i vardagen! Det är allt sånt som håller mig uppe liksom.
Igår efter träningen sa någon en sak som jag knappast reagerade på, hon sa "Emilia, du skrattar väldigt mycket" och det har jag fått höra sen jag började skolan i Lekis, jag har alltid skrattat.
För någrot år sen så frågade jag mig själv varför jag aldrig hade några problem i livet. Jag såg mina vänner som hade alla möjliga jobbigheter omkring sig. De hade jobbigt hemma, i skolan, med kompisar. Ja, i stort sätt allt det där man behöver för att leva, eller iallafall jag. Jag undrade alltså varför jag aldrig mådde dåligt? Ärligt talat var jag en smula avundsjuk, som om det var något fel med mig. Jag var ju alltdi lycklig och glad? Allt rullade på?
Sen hände nått som fick mig att må väldigt dåligt under en ganska lång period, eller jag tyckte iallafall att det var väldigt lång och att det gick väldigt sakta! Sen bestämmde jag mig, sluta grubbla och bara gjorde och idag är jag där jag är och jag känner fortfarande att jag aldrig mår dåligt...Visst, jag kan väl kännna en klump i magen nästan varje gång jag tänker på gymnasiet, vad ska jag välja (!?), och visst bråkar jag också med mina föräldrar ibland, men det löser sig alltid (!?), och visst jag har också perioder då jag inte orkar gå upp på morgonen och när jag känner mig så stressad att jag bara lägger mig ner i en hög och gråter...Det här är allt väldigt jobbigt, det är det för alla. Jobbigheter är något vi lever med varje dag, alltid är det något och jag känner folk i min omgivning som "dör" när sånt här händer; När det blir stressigt, när de bråkar hemma och allt sånt...Jag är inte sån, jag tycker att det är jobbigt just i stunden, ligger kanske där på golvet i några minuter eller är sur på mina föräldrar i några ögonblick men sen är det bra igen, Jag är glad.
Jag är en glad person och jag tror att jag alltid kommer vara det, vad som än händer. Jag skrattar, det gör jag. Jag skrattar ofta alldeles för högt och vid helt fel tillfälle men jag skrattar också i de rätta och då vet jag att jag sprider glädje, och det gör mig glad!
Jag tar tag i de roliga grejerna i vardagen, jag skrattar, det hjälper.
Små saker som att jag har en riktigt bra hår-dag eller att jag fick MVG på ett prov/läxa eller om jag hört en underbar låt gör att hela min dag blir underbar.
Jag lever också efter att det värsta som kan hända är döden. Allt däremellan spelar ingen roll, inget är värre än döden. (Jag vet att jag har skrivit det här förut men det kan behövs en påminnelse tror jag). Jag menar, även om du rånar en bank, glömmer att hämta barnen på dagis, får IG i varända ämne i skolan, blir gravd som 15 åring, lider och ätstörningar eller någon form av ångest så spelar inget av det någon roll, för man lever. Så länge man lever det lugnt. Om men ser på livet som jag gör tror jag att många ahade hade ett toppen liv! För det har jag!
Nu t.ex, jag kommer gå runt som en solstråle och vara så lycklig hela dagen p.g.a att jag hade en mysig morgon med sovmorgon + Spotify. Inte ens vädret kan rubba mig idag, och även om det hade det så skulle det garanterat hände något annat som lyser upp mig.
Nu har jag fått skriva av mig lite, och jag ber om ursäkt för detta otroligt långa inlägg men ni måste nog vänja er, för jag kommer aldrig bli en sån som skriver ett par rader och är nöjd...jag kommer alltid behöva många ord för att förklara mig och det är så det för bli!
Ha det bra!
Jag älskar att ha sov morgon!, eller det behöver inte alls vara till lunch-tid eller så men att börja skolan kl 9 är ren lyx i vardagen! Det är allt sånt som håller mig uppe liksom.
Igår efter träningen sa någon en sak som jag knappast reagerade på, hon sa "Emilia, du skrattar väldigt mycket" och det har jag fått höra sen jag började skolan i Lekis, jag har alltid skrattat.
För någrot år sen så frågade jag mig själv varför jag aldrig hade några problem i livet. Jag såg mina vänner som hade alla möjliga jobbigheter omkring sig. De hade jobbigt hemma, i skolan, med kompisar. Ja, i stort sätt allt det där man behöver för att leva, eller iallafall jag. Jag undrade alltså varför jag aldrig mådde dåligt? Ärligt talat var jag en smula avundsjuk, som om det var något fel med mig. Jag var ju alltdi lycklig och glad? Allt rullade på?
Sen hände nått som fick mig att må väldigt dåligt under en ganska lång period, eller jag tyckte iallafall att det var väldigt lång och att det gick väldigt sakta! Sen bestämmde jag mig, sluta grubbla och bara gjorde och idag är jag där jag är och jag känner fortfarande att jag aldrig mår dåligt...Visst, jag kan väl kännna en klump i magen nästan varje gång jag tänker på gymnasiet, vad ska jag välja (!?), och visst bråkar jag också med mina föräldrar ibland, men det löser sig alltid (!?), och visst jag har också perioder då jag inte orkar gå upp på morgonen och när jag känner mig så stressad att jag bara lägger mig ner i en hög och gråter...Det här är allt väldigt jobbigt, det är det för alla. Jobbigheter är något vi lever med varje dag, alltid är det något och jag känner folk i min omgivning som "dör" när sånt här händer; När det blir stressigt, när de bråkar hemma och allt sånt...Jag är inte sån, jag tycker att det är jobbigt just i stunden, ligger kanske där på golvet i några minuter eller är sur på mina föräldrar i några ögonblick men sen är det bra igen, Jag är glad.
Jag är en glad person och jag tror att jag alltid kommer vara det, vad som än händer. Jag skrattar, det gör jag. Jag skrattar ofta alldeles för högt och vid helt fel tillfälle men jag skrattar också i de rätta och då vet jag att jag sprider glädje, och det gör mig glad!
Jag tar tag i de roliga grejerna i vardagen, jag skrattar, det hjälper.
Små saker som att jag har en riktigt bra hår-dag eller att jag fick MVG på ett prov/läxa eller om jag hört en underbar låt gör att hela min dag blir underbar.
Jag lever också efter att det värsta som kan hända är döden. Allt däremellan spelar ingen roll, inget är värre än döden. (Jag vet att jag har skrivit det här förut men det kan behövs en påminnelse tror jag). Jag menar, även om du rånar en bank, glömmer att hämta barnen på dagis, får IG i varända ämne i skolan, blir gravd som 15 åring, lider och ätstörningar eller någon form av ångest så spelar inget av det någon roll, för man lever. Så länge man lever det lugnt. Om men ser på livet som jag gör tror jag att många ahade hade ett toppen liv! För det har jag!
Nu t.ex, jag kommer gå runt som en solstråle och vara så lycklig hela dagen p.g.a att jag hade en mysig morgon med sovmorgon + Spotify. Inte ens vädret kan rubba mig idag, och även om det hade det så skulle det garanterat hände något annat som lyser upp mig.
Nu har jag fått skriva av mig lite, och jag ber om ursäkt för detta otroligt långa inlägg men ni måste nog vänja er, för jag kommer aldrig bli en sån som skriver ett par rader och är nöjd...jag kommer alltid behöva många ord för att förklara mig och det är så det för bli!
Ha det bra!
Männ-I-Skor
Hej.
Det känns lite som att kliva in i ett välbekant rum fyllt med massa nya männskor som jag aldrig sätt förr. Nu är det ju iofs ett välbekant "rum" men "fyllt med massa nya männsikor" är det nog inte.
Har suttit nu och kollat igenom massor med bloggar, har lärt mig något nytt om mig själv, eller om jag hade letat efter det hade jag nog hittat det tidigare men nu har det trädit fram mer och mer och det är att jag älskar männsikor.
(Oj, nu blev det väldigt rakt på sak, jag har inte "vart här" på flera månader och helt plötsligt det här, men glöm den här lilla infliken och förstätt lyssna på mig, eller läsa mig...eller ja, hur det nu blir)
Ja, det här med att jag älskar männsikor nu då. Jo, det har väl funnits där hela tiden egentligen som när Emma, eller mamma eller någon annan knuffar till mig och säger åt mig att jag sa sluta stirra...? För då har jag tydligen suttit i några minuter och stirrat på någon/några. Och jag märker också att jag för, nästan, varje person bygger upp en liten bakrundshistoria, baserat på vad hon gör, säger, äter, har på sig, vart hon är. Ibland tänker jag också på mig själv, eller alltså att jag var dom i situationen och att jag märkte att någon satt och stirrade på mig i flera minuter...Jag skulle känna ett stort obehag tror jag, eller kanske inte om det var en liten 7 årig flicka men en 40 årig kvinna hade jag absolut inte velat skulle stirra på mig...Nu är ju jag ingen 40 årig kvinna i deras ögon, utan om jag kollar in ett 35 årigt par som bråkar så ser väl dom mig mer som den 7 åriga flickan, men ändå att vara så iaktagen? Upplevs jag som obehaglig?
Och jag söker mig verkligen till information om andra människor. T.ex en gång när jag satt på bussen och ett gäng tjejer stiger på och sätter sig på platserna kring mig och jag upptäcker att de börjar prata plus att en av dom har ett otroligt fint hår (vilket jag aldrig kan slita mig ifrån) så måste jag ju bara pausa min Ipod för att hänga med vad dom pratar om!
Och också för någon månad sen då jag var och sökte sommarjobb hos en gammal gubbe, jag kom hem till honom och han bad mig vänta i vardagsrummet eftersom han hade ett besök. Vad är det första jag kollar in? Jo, självklart bokhyllan. Inget säger väl mer om en människa än dess bokhylla. Så utav den här bokhyllan kunde jag alltså gissa mig till att han troligen vart lärare och var väldigt intereserad av bilar och musik.
Så gissa om jag kan sitta i timmar och kika runt bland bloggar bara för att få veta mer om människor. Min bästa vän har bestämmt sig att hon vill jobba med djur och jag kan nog bestämmt säga att jag vill jobba med männsikor!
Det känns lite som att kliva in i ett välbekant rum fyllt med massa nya männskor som jag aldrig sätt förr. Nu är det ju iofs ett välbekant "rum" men "fyllt med massa nya männsikor" är det nog inte.
Har suttit nu och kollat igenom massor med bloggar, har lärt mig något nytt om mig själv, eller om jag hade letat efter det hade jag nog hittat det tidigare men nu har det trädit fram mer och mer och det är att jag älskar männsikor.
(Oj, nu blev det väldigt rakt på sak, jag har inte "vart här" på flera månader och helt plötsligt det här, men glöm den här lilla infliken och förstätt lyssna på mig, eller läsa mig...eller ja, hur det nu blir)
Ja, det här med att jag älskar männsikor nu då. Jo, det har väl funnits där hela tiden egentligen som när Emma, eller mamma eller någon annan knuffar till mig och säger åt mig att jag sa sluta stirra...? För då har jag tydligen suttit i några minuter och stirrat på någon/några. Och jag märker också att jag för, nästan, varje person bygger upp en liten bakrundshistoria, baserat på vad hon gör, säger, äter, har på sig, vart hon är. Ibland tänker jag också på mig själv, eller alltså att jag var dom i situationen och att jag märkte att någon satt och stirrade på mig i flera minuter...Jag skulle känna ett stort obehag tror jag, eller kanske inte om det var en liten 7 årig flicka men en 40 årig kvinna hade jag absolut inte velat skulle stirra på mig...Nu är ju jag ingen 40 årig kvinna i deras ögon, utan om jag kollar in ett 35 årigt par som bråkar så ser väl dom mig mer som den 7 åriga flickan, men ändå att vara så iaktagen? Upplevs jag som obehaglig?
Och jag söker mig verkligen till information om andra människor. T.ex en gång när jag satt på bussen och ett gäng tjejer stiger på och sätter sig på platserna kring mig och jag upptäcker att de börjar prata plus att en av dom har ett otroligt fint hår (vilket jag aldrig kan slita mig ifrån) så måste jag ju bara pausa min Ipod för att hänga med vad dom pratar om!
Och också för någon månad sen då jag var och sökte sommarjobb hos en gammal gubbe, jag kom hem till honom och han bad mig vänta i vardagsrummet eftersom han hade ett besök. Vad är det första jag kollar in? Jo, självklart bokhyllan. Inget säger väl mer om en människa än dess bokhylla. Så utav den här bokhyllan kunde jag alltså gissa mig till att han troligen vart lärare och var väldigt intereserad av bilar och musik.
Så gissa om jag kan sitta i timmar och kika runt bland bloggar bara för att få veta mer om människor. Min bästa vän har bestämmt sig att hon vill jobba med djur och jag kan nog bestämmt säga att jag vill jobba med männsikor!
