Varför ska det vara så jävla svårt!? Att bara inse...? Visst, det har hänt saker som gjort mig rädd och när det gäller kärlek så har jag svårt att både lita på mig själv, och andra. Jag fick min första "riktiga" (ja, jag var tillsammans med honom i mer än 1 vecka) pojkvän när jag gick i 4:an...Jag var aldrig kär...eller inte så kär att jag minns det idag iallafall men ja, lite känslor var väl inblandade. Vi var tillsammans i några månader men inget hände, vi lådsades inte om varandra han behandlade mig som ingenting vilket gjorde att mig rädd att närma mig. 1 kväll gick allt snett, allt gick så fort och det är första och senaste gången jag föll för grupptrycket. Något hände vilket förändrade allt, jag förstod inte allvaret förens några dagar efter och då var det försent...alldeles försent. De som lovat att hålla tyst kunde nu inte sluta prata, eller skvallra, är väl ett mer passande ord. Allt rasade ihop och det gick dagar jag bara grät mig igenom, nätter då jag låg klarvaken till inpå småtimmarna då jag somnade och vaknade i gråt. En dag tog både jag och han, förnufftet till fånga och för första gånget pratade vi, ja, vi pratade igenom situationen och det var så hemskt...det var hemskt för jag insåg då vad jag egentligen gjort, för mig var det egentligen "ingen big deal" men att se och verkligen förstå hur han kände och att sedan sätta mig in i situationen...ja, det var då det började svartna för ögonen, jag ville bara bort. Men det värsta var orden han slängde ur sig, riktat rakt mot mig, det fanns inget medlidande ingen lindrande fras som jag idag kan se tillbaka på och faktisk känna att det var inte så hemskt...för det var det. Allt jag ser idag är hämska ord som bara kastas rakt emot mig, det är det ända jag minns.

Idag är jag och "killen" rätt så bra kompisar, vi umgås då och då men det jag gjort finns ändå kvar, jag har lärt mig att blunda för det men det krävs inte mycket för att jag ska kunna öppna ögonen igen.

Så idag är jag rädd...rädd för att såra någon som faktiskt gillar mig, igen. Tjejkompisar är 1000 gånger lättare, varje dag närmar jag mig nya tjejer utan att ens tveka jag bara kör på och om jag råkar såra någon så vet jag alltid hur jag ska göra för att det ska bli bra igen. Jag vet vad tjejer vill höra, vad de vill veta och vad de vill vara med om, men med killar är det inte samma sak.
Där är jag helt borta, har ingen aning om vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, vad jag ska säga elle rhur jag ska bete mig.
Jag har varit kär sen dess, inte så många gånger, men det har hänt. Jag har aldrig sagt det till killen, bara gömt det ihopp om att jag ska glömma snart....Jag är rädd.
Rädd för att svika, rädd för hur jag ska bete mig om någon närmar sig, rädd för att tänka tanken.

Varför fan ska kärlek vara så innåt i helvete svårt!?  Det är delvis mitt fel, jag vet och jag vet faktisk inte vad jag ska göra...