Jag är mer eller minde uppväxt med fotboll, inte som Duon M/M kanske men det har alttid funnits där, nära till hands.
Min mamma har spelat och gjort det jävligt bra. Om några vuxna läser nu så känner ni säkert igen henne som "Yrvädret, Ulrika "Ullis" Jönsson", som de skrev i tidningarna. Hon gjorde debut i damlaget när hon var 16 år och spelade div 2 fotboll som bäst.
Min pappa var också duktig och även fast han inte spelar längre så har han det som ett brinnande intresse och tränar mitt lag och följer allt som har med fotboll att göra via all sorts media.
Min bror, ja han spelar ju också fotboll och gjorde debut i Gutes 95 lag som 11 åring, minst på plan men med en jävla talang.
Jag själv blev med släpad till en träning på en liten 7-manna plan, var med några träningar, några träningar blev år och nu efter några år kan jag inte tänka mig ett liv utan det. Jag kan vara super nervös i flera dagar innan en match men så fort man kommer ut på uppvärmningen så släpper allt och man känner ett lyckorus rakt igenom kroppen och när man hör visselpipan blåsa igång så känner man sig glad och lycklig, Jag känner mig levande ute på plan. På fotbolsl plan med en boll vid fötterna blir jag någon helt annan. Jag behöver inte oroa mig för att inte passa in, jag behöver inte vara rädd för vad andra tycker, jag behöver bara spela.

Jag började spela fotboll när jag gick i 3:an, jag var väl 10 år någonting. Det var första gånger jag kom i närkontakt med en fotboll, jag var aldrig med i kvartersligan eller någonting...
Jag kommer t.o.m ihåg hur jag var klädd inför min första träning. Eller, ja, delvis iallafall. Jag hade en röd tröja med 3 hjärtan på med texten "Three wishes" eller något sånt, och så hade jag ett par gråa prasselbyxor.
Jag var verkligen sämst och min mamma säger nu i efterhand att jag såg ut som "Lilla kyckligen" där ute på plan.

Men jag spelade och spelade och fortsätte utvecklas.
När jag var 11-12 år spelade jag min första 11-manna match. Jag kommer ihåg att jag satt i en lagkamrats mammas bil och pratade om de skulle köra med gula/röda kort i matchen och hur det skulel kännas och så.

När jag var 13 år spelade jag min första 11-manna match ute i När, jag var nervös som satan men det gick riktigt bra för att vara första gången. Sen dess har det bara fortsatt, några träningar hit och dit och även några matcher med damlaget har det ju blivit och sen tränar jag ju och spelar i mitt "riktiga lag", U-laget.

Min närmaste dröm innom fotbollen är ju att komma med i distriktslaget och att komma in på Norrköpings fotbollsgymnasium.

Haha, nu har det blivit väldigt utdraget det här men vad jag vilel komam till är att under hela den här tiden, jag som älskar fotboll och som aldrig skulle kunna leva utan den, inte hejar på något speciellt lag...
Men jag vet faktisk inte varför jag inte gör det...Eller jag hejar ju såklart på IFK Visby (Always and Forever) och så hejar jag ju lite på Umeå IF men det mest för att Malin Moström gjorde stordåd där, och så alla svenska landslag också men inget lag som typ, Hammarby, Juventus, Inter eller Liverpool, och alla frågar varför och jag antar att det har bara inte blivit av att jag har suttit mig framför tv och tittat på en fotbollsmatch som inte har varit en landskamp.
Men nu ska jag försöka hitta ett lag som jag kan heja på :) Och det får bli ett herrlag eftersom jag redan har Umeå som damlag och så blir det ju mycket roligasre med ett herrlag eftersom damfotboll på tv är lika ovanligt som en solförmörkelse.....

Så jag säger till så fort jag hittat ett lag som jag fastnat för och sen så kommer det så småning om säkert dyka upp en kategori och så kommer jag hålla er uppdaterade om hur det går för mitt lag...Vilket det nu blir :)